Dikter
för vilsna, sköra sköna


                                                        Anten väntar på dig

                              

Nyfikenheten rinner likt ett gift genom din trädgård, förorenar mina minnen av dig. Här har rensats och städats upp, men för den lyhörde finns spår kvar efter din kamp och inför mig ser jag hur du ligger i badkaret intill de sköra björkarna och dricker vin och grönska, känner att du äntligen har hittat hem. Jag hör din ljusa egensinniga röst i mitt hjärta, dina sinnrika och odödliga texter, medan besökare kretsar kring mäklaren. Jag önskar att du hade hittat en väg in i Gräfsnäs torpliv tidigare, kanske hade du då lunkat in i din ateljé idag och försökt laga dig själv med färg och penslar. Snart svassar upprymda spekulanter ut ur ditt vita trähus som hukar sig i ett grynigt, dunlätt ljus. Jag skäms som en hund över att tillhöra den surrande flocken. Flocken samlas utanför din ateljédörr som du tycks ha klottrat ner i ett ursinnigt tempo, som om du känt av att din sista resväska flutit upp ur en mångskiftande havsbotten. Jag betraktar den tragikomiska föreställningen, och tänker att du visste vad du gjorde när du lämnade några färgstänk av din själ på dörren. Till sist slänger jag en blick mot ditt köksfönster, ser en slokande blomma som är på vippen att ge upp. Men. Ingen Olle Ljungström. Så jag lämnar din trädgård, tänker på att ditt hjärta åtminstone slapp känna av Donald Trumps smutsiga valseger och Leonard Cohens sorgliga bortgång. Sorgen. Saknaden. Tar mig till Gräfsnäs slott, som sträcker på sig majestätiskt med sin 500 - åriga historia och vakar stramt över den sägenomspunna sjön Anten. Jag blickar ut över den ljusa moltigande sjön, hör gäss på avstånd, tänker helvetes jävlar, på att döden är en nolla till klumpeduns, på att dina anhöriga måste ha förlorat en unik själ, på att Anten väntar på dig.